Ruben Nilson: 'Fimpen och tändstickan'

FIMPEN OCH TÄNDSTICKAN

Uti en rännsten på ett torg, bland sopor, skräp och spån,

där låg en slocknad fimp och grät, och inte långt ifrån

det låg en liten sticka från Krügers tändstiksstad

två vilsekomna själar ur nattens maskerad.

‘Ursäkta sköna fimp,’ sa han, ‘ett fattigt tändsticksbarn,

som ännu ej fått offra sej i livets grottekvarn,

jag föddes i en stor maskin i Krügers stickfabrik,

han skapte oss av ingenting - och därför blev han rik.’

‘Å kors, så rysligt intressant, goddag,’ sa fimpen milt.

‘Jag är av gammal god familj, av ätten Chesterfield.

Det var ett misstag troligtvis, att jag blev kastad bort

man brinner i sin ungdoms vår - och därför blir man kort.’

‘Nåväl, min fröken, även jag är utav gammal ätt,

Tre stjärnor var det namn, som stod på askens etikett,

och jag har många bröder, jag - vi bo i alla land,

vi tänder eld, vi sprider ljus, vi sätter allt i brand.’

‘Ack, om du kunde tända eld på mej,’ sa fimpen vilt,

‘då skulle du få smaka på en äkta Chesterfield,

‘och fast jag ej är fullt så vit som uti unga dar,

så har jag dock en utsökt smak, aromen den finns kvar.’

Men plötsligt tystna bägge två och såg med skräckfylld min

ett högre väsen, som for fram med stadens sopmaskin,

och i en sky av gatans damm de blevo skilda åt,

och ingen märkte stickans ve och fimpens bittra gråt.

Men på en tipp vid Riddersvik, där möttes hon och han,

där lågo de bland lump och skräp tätt tryckta mot varann,

och solen sken och tände eld på stickans huvudknopp,

och fimpen den gick upp i rök – och tändstickan brann opp.

THE CIGARETTE STUB AND THE MATCHSTICK

Down in a gutter on a square, midst litter, dirt and waste,

there lay a flattened, weeping stub, and nearby, quite displaced,

there lay a little matchstick from Krüger’s matchstick town:

stray souls night’s masquerading had heartlessly let down.

‘Excuse me, lovely stub,’ said he, ‘A humble match am I

who in life’s treadmill has been spared, although I here do lie,

In Krüger Manufactory’s machine I had my birth,

from nothing he created us – and thus amassed great worth.’

‘Oh my, how riveting, good day,’ the stub said with finesse.

‘I’m from a fine old family, the Chesterfields, no less.

It’s simply a mistake I’ve been discarded, I surmise,

When young one burns so ardently – and that explains my size.’

‘Ah well, young lady, also I have ancestry that’s fine,

Three Stars the matchbox label said, I too am of that line,

and I have brothers everywhere – in every town and shire,

we conflagrate, illuminate, set everything on fire.’

‘If only!’ she said frenziedly, ‘you me could but ignite,

‘you’d taste a full-blown Chesterfield once I am well alight,

and though I’m not as dazzling-white as formerly when young,

I still have my aroma and a taste to please the tongue.’

But both fell silent suddenly when, full of fright, they glanced

a higher being who controlled a sweeper that advanced,

and in a cloud of swirled-up dust the two were forced apart,

and no one felt the matchstick’s pain, the stub’s cries from the heart. 

A landfill, though, at Riddersvik was where the two progressed,

midst trash and refuse side by side they lay there tightly pressed,

out came the sun and set alight the matchstick’s fiery top,

the stub she then went up in smoke – the match burnt down nonstop.

The best recording is that of Fred Åkerström