Hur vintrarna en gång var
Den där kalla gröna strimman
som var morgonen
hade ingenting gemensamt
med oss.
Och skorstensrökarna steg högtidligt
rakt upp.
Till någon gud som gillade
sådana vertikala rörelser.
Och knarrandet under fötterna!
O detta obeskrivliga knarrande:
ingen kunde närma sig ohörd
så mycket var säkert.
Och misstanken att livet
kanske verkligen var meningslöst
och inte bara hos Schopenhauer
och de andra djärva, äldre grabbarna.
Utan också här
under himlens vita rökar.
How the winters once were
That cold green streak
that was morning
had nothing in common
with us.
And the proud plumes of chimney smoke rose
straight up.
To some god who liked
such vertical movements.
And the scrunching underfoot!
Oh that indescribable scrunching:
no one could approach unheard
that was for sure.
And the suspicion that life
perhaps really was meaningless
and not just in Schopenhauer
and the other daring old guys.
But here too
under the sky’s white plumes of smoke.
No comments:
Post a Comment