'Svarta Rudolf' - a great Erik Axel Karlfeldt favourite

Svarta Rudolf

Se svarta Rudolf han dansar,

han böjer sin nacke och ler.

Han tänker på stormande nätter

i Amsterdams glädjekvarter.

||: Han drömmer om flickornas kransar

           och svävande bruna ben

           på stranden av blåa slätter

           vid samoamånens sken. :||

Han böjer sin nacke och blundar

i flygande roslagsvals.

Så höll han i smäktande lundar

sin arm om chilenskans hals;

||: Så böjde han krullig hjässa

           en afton i negerbyn,

           mot trettonårig prinsessa

           med eldsken i ebenholtzhyn. :||

Så dansa de svajiga karlar

på Malagas vinstänkta redd.

Den vitröda tösen hon bävar,

bedårad, förlorad, förledd.

||: Hun ler i den väldiges nävar

           åt allt vad han tog och han gav,

           hon suckar och vinden svarar

           från Ålands jäsande hav. :||

Black-haired Rudolph

Look, black-haired Rudolph, he’s dancing,

he bends his head slightly and smiles.

He’s thinking of wild nights of pleasure

where Amsterdam’s red light beguiles.

||: He’s dreaming of wreathed girls romancing,

           their brown legs that sway to each tune,

           Samoa’s smooth beaches quite azure

           beneath the Pacific’s bright moon. :||

His eyes closed, he bends his head slightly,

the Roslagen waltz whirls him on.

As once in dark groves he held lightly

a Chilean girl’s neck like a swan;

||: As once his black curls he inclined to –

           in some shanty town late at night –

           a youthful princess he’d a mind to

           with ebony skin shot with light. :||

So dance all the swaying young fellows

on Malaga’s wine-spattered piers

The blushing pale lass slowly mellows,

enchanted, entranced and all ears.

||: She smiles as huge fists hold her tightly

           at all that he took and he gave,

           she sighs and the wind answers quietly

           from Åland’s sea’s turbulent waves. :||

To hear an old 78 recording, go to here