En gammal kolare
Min lyktas ljus går flämtande
för min tunga, klumpiga fot –
jag är en förlupen människa,
som lever bland jord och sot.
Jag är gammal - jag fyllde sjuttio
en mödans rökiga natt,
när i ångande dunst över skogarna
fullmånen gulröd satt.
Min väg går ensam och trevande
över Rammbergets nattmörka mur
medan stjärnorna lysa flämtande
all markens hungriga djur.
Jag är bunden fast vid det sotiga
av svältens och trasornas lag,
och mil och mil bort i skogarna
hundrade vandra som jag.
Det är som ett ändlöst vandrande
på en fattig och frusen hed –
vi skaptes nog en av tiderna när
Herren var trött och vred.
Tills vi dö gå vi alla undrande
över kölden i liv och död –
om det gives en himlens salighet
bortom livets salt och bröd...
An old charcoal burner
My faint lamp’s light goes flickering
at my heavy, cumbersome foot –
I’m just a stray, a wayward thing
that lives amongst earth and soot..
I am old – I reached three score and ten
on a smoky night of distress,
with mists of steam above forests dark and
the full moon in ochre dress.
My lonely path is dithering
across Rammberget’s night-black wall
while the twinkling stars light flickering
gaunt beasts of the field one and all.*
I’m bound hand and foot by a life in soot
by hunger and poverty’s law,
and mile upon mile in forests wild
like me there are hundreds more.
It is like some endless wandering
on a frozen heath hard as slate –
we’re maybe created at some point when
God was just tired and irate.
Till we die we’re all of us wondering
at the cold we feel, live or dead –
and if there is heavenly bliss in store
beyond this life’s salt and bread…
*Hesekiel 31:5-7,Ezekiel 31:5-7 SV1917;NIV;KJV ... -
Under its branches all the beasts of the field brought forth their young; ... födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde allahanda stora folk.
No comments:
Post a Comment