Strandtistel
Här i en rymd av blonda evigheter
träffas vi åter, nära havets svall.
Skolpojkens fynd bland florans rariteter,
brusten i växtpress, rostad som metall!
Solfjädrar liknar dina blad med nålar,
blågröna fat med blombuketter i,
taggiga stjärnor, bronskärl, offerskålar,
fyllda av dagg då natten är förbi.
Fram tågar gässen av den skånska stammen
dagligen för att stoppa buken full.
Fårhjorden kommer med de muntra lammen.
Ingen dig rör för dina taggars skull.
Strandtistel, du som låter vinden storma
utan att ryckas med och brytas av,
lär mig att vara sällsynt och att forma
stjärnor på gränsen mellan jord och hav!
Sea holly
Here in a vastness of blond endlessnesses
we meet once more, close to the sea’s soft surge.
The schoolboy’s find midst flora’s rare addresses,
broken in plant press, metal’s rust as scourge!
Your spiky leaves resemble fan-blade petals,
bluish-green vases that encase bouquets,
prickly stars, sacrificial bowls, bronze vessels,
brimming with dew when night has had its say.
Geese of the Scanian clan come in processions
each day to fill their bellies to the brim.
The sheep too with their lambs’ gay indiscretions.
But you remain untouched, your spikes are grim.
Sea holly, tackling storm winds unabating
with roots unyielding, like some steadfast tree,
teach me to be uncommon, be creating
stars on the boundary twixt earth and sea!
No comments:
Post a Comment