Hur lätt bli människornas kinder heta!
De döma snabba, fast de litet veta,
de många rösterna, som hjärtan mäta.
Men i hvart hjärta finns en dörr med lås,
ett hemligt rum, hvars nyckel ingen finner,
och oljan, hvilken i dess lampor brinner
är hemligheter som med oss förgås.
I nyckelhålets strimma på vår väg
vi röra oss och vakna upp och somna.
Hon leder oss, och långt i fjärran komna
den strimman lyser våra sista steg.
How easily most people’s cheeks start glowing!
They’re swift to judge, although too little knowing,
those voices who would gauge heart’s to-and-froing.
Within each heart though is a well-locked door,
a secret room, the key of which is hidden
and where the lamps that burn within are driven
by secrets which when we die are no more.
Along the keyhole’s streak of light we make
our way, in sleep and waking’s alternation.
It guides us, and at our far destination
that streak lights up the last steps which we take.
No comments:
Post a Comment