Karin Boye: 'Så drivs vi, vilsna själar, fram'

 

Så drivs vi

 

Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål —

vet, att här växlar natt och dag,

tung kväll och väldig soluppgång,

och att vår resa än syns kort

och än för obarmhärtigt lång.

 

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt

lyssnar vi tyst i hemlig skräck

in i vårt inre, till ett sorl

som av en underjordisk bäck

eller en snäckas svaga sus,

där ändå hela havet hörs,

och i vår bävan slutar vi

att fråga vilken väg vi förs.

 

Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål,

men känner att vårt hjärta dras

oemotståndligt utan val

in mot ett okänt hemmets hav,

som sorlar djupt i snäckans skal.

 

 

We’re onward driven

 

We’re onward driven, souls astray,

from campfire flame to campfire flame,

know nothing of each resting place

and nothing of our journey’s aim –

know night and day here alternate,

the evening’s load, the mighty dawn,

and that our journey may seem short

or sometimes brutally long-drawn.

 

We know yet more: one sleepless night

in silent, secret fear we seem

to hear within a lapping sound

that purls like some submerged small stream

or the faint roaring of a shell

that yet contains the whole great sea,

and in our dread no longer keep

on asking what our path might be.

 

We’re onward driven, souls astray,

from campfire flame to campfire flame,

know nothing of each resting place

and nothing of our journey’s aim,

though sense our heart is inward drawn,

a force we have no means to quell,

toward the home’s still unknown sea

that purls deep down within the shell.