Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
I would meet…
Upright, armed, encased in armour
I strode out –
though with chain-mail forged of shame and
fearful doubt.
I would cast aside my weapons,
sword and shield.
All the outer hostile husk that
kept me chilled.
I have seen the dry seeds at long
last unfurl.
I have seen the light-green leaves as
they uncurl.
Tender life has force with which no
iron contends,
surfacing from earth’s deep heart with
no defence.
Where I froze in winter wastes dawn
springs afresh.
I would meet life’s mighty forces
weaponless.
No comments:
Post a Comment