Ord
Det är en saga som jag en gång hörde:
att Herren gud vid tomma intet rörde
– det rymdens djup där endast skuggor drevo –
och sade: Stjärnor bliv! – Och stjärnor blevo.
Jag vet en gycklare. Med stjärnevimmel
han vill bekransa rikt sin levnads himmel
– det rymdens djup där endast skuggor driva.
Han säjer: Stjärnor bliv – och stjärnor bliva.
Ja, stjärnor bliva – se, på alla kanter
som ädelstenar och som diamanter.
– Här tar vi tiden för hans sista under
som lyst hans själ i tjugosju sekunder.
Words
There is an ancient legend I have heard:
that God Almighty the great void once stirred –
the endless deep with shadows one vast blur –
and said: Let there be stars! – And stars there were.
I know a jester. It is his proud boast
he’ll deck his life’s sky with a starry host –
that endless deep with shadows near and far.
He says: Let there be stars – and stars there are.
Yes, stars there are – see, everywhere you gaze
like precious stones and diamonds they all blaze.
A record for this final wonder beckons
that lit his soul for twenty-seven seconds.
No comments:
Post a Comment