Nils Ferlin: 'Emmaus'

 

Emmaus

 

Jag drev i månens gula ljus 

mot ängarna vid Emmaus. 

 

Allt var så tyst, ty vinden teg, 

men prassel hörde jag och steg

 

och tänkte: vägen liten är, 

men många måtte färdas här? 

 

Dock, ingen vid min sida kom

och det vart dag så småningom. 

 

Då strök jag mig för pannan lätt: 

Vad hade hänt? - Var detta rätt? 

 

Jag hade gård, jag hade hem

och ankring i Jerusalem. 

 

Man räknade på mej därvid

som proper och som högst solid. 

 

Vad sökte jag i månens ljus

bland slödder på ett utvärdshus

 

och dårar utan mantalsort

som aldrig någon nytta gjort? 

 

- - -

 

Strunt, tänkte jag och vände hem

i droska till Jerusalem.

 

 

Emmaus

 

I roamed beneath moon’s yellow light

to fields near Emmaus one night.

 

All was so quiet, as no wind blew,

though I heard rustling, footsteps too

 

and thought: the road although quite small

seems hardly used by folk at all.

 

Yet, no one passed me on my way,

not even by the break of day.

 

I stroked my brow as if from fright:

What had occurred? – Were things all right?

 

I had a home the size of ten,

my anchor in Jerusalem.

 

Those in the neighbourhood all found

me orderly and highly sound.

 

What sought I in that moon’s pale light 

midst riff-raff in an inn at night

 

and fools without a fixed address

whose lives had always been a mess?

 

- - -

 

Such piffle! Home from all of them

by taxi to Jerusalem.