Lars Gustafsson: 'Skäggdoppingen'

4 (Skäggdoppingen)

I de rena klara höstkvällarna

i små grupper framför motorbåtens stäv.

Och försvinnande utan rädsla, utan iver,

enbart därför att detta,

att försvinna,

är dess självklara konstart.

Jag har ofta önskat

att jag kunde följa den

också på dess andra flykt.

Ser den vattenytan

som en andra himmel?

Hur är dess tunga vingeslag under vattnet?

Tror den sig vara

samma fågel i två skilda rymder?

Den ena behärskad av vindar,

den andra av svala djupströmmar?

Trädet med dallrande löv.

Sjögräsets långa hår i strömmen

där den kalla bottenkällan faller ut.

Hur kan den föra

så skilda ting till samma liv?

Eller tror den sig vara

två fåglar

som möts ett ögonblick

i vattenytans hisnande och stumma gräns?

4 (The didapper)  (strictly: great crested grebe)

In the pure clear autumn evenings

in small groups ahead of the motorboat’s prow.

And disappearing without fear, without flurry,

simply because

disappearing

is its natural art-form.

I have often wished

that I could follow it

also on its other flight.

Does it view the water’s surface

as a second sky?

What are its heavy wing-strokes under water like?

Does it consider itself

the same bird in two separate spaces?

The one ruled by winds,

the other by cool deep currents?

The tree with quivering leaves.

The long tresses of the sea-grass in the current

where the cold bottom spring meets the lake.

How can it fuse

such separate things into one life?

Or does it consider itself

two birds

that meet for an instant at the

dizzying, mute boundary of the water’s surface?