Sunday, 27 April 2025

Lars Gustafsson: 'Bombus terrestris'

 

Bombus terrestris = buff-tailed bumblebee

Bombus terrestris 

 

När luften ligger, ligger också sjöarna

de stora ljusa sjöarna stilla som kvicksilver.

 

De sovande hundarna andas med allt kortare rytm.

De allra lägsta ljuden känns som darrningar.

 

Och de hålls gömda i stora orglars pipor,

sexton fot och mer, tills det är tid.

 

Men ur de små hålorna i jorden når ljudet ut.

 

Vid fallande lufttryck drunknar de avlägsna tågens ljud,

de växlar och rör sig ljudlöst mellan spår och spår.

 

En flygande man som bor längst inne i skogen

har fällt ihop sina vingar och sover i regnet.

 

Det är inte i början och inte i slutet.

Det är fastland, vidsträckta trakter

 

i det inre av kartor, djupt inne i tiden,

en skog av år står skyddande åt alla håll,

 

och lärkorna lyfter, som ett jublande moln,

men några faller alltid död ned, och förgår.

 

Alltför varmt för att frysa, alltför kallt

för att bo, så långt inne i världen.

 

En avig vinter, en omvänd årsföljd, ett omvänt år.

När luften ligger, ligger också sjöarna.

 

Men på den lägsta höjden, en handsbredd över marken

växlar tydligt temperaturen; två grader varmare

 

och några dova bruna ljud.

Hela naturläran handlar om värme

 

och låga skymmande moln.

 

 

Bombus terrestris

 

When the air lies still, so too lie the lakes,

the great bright lakes, like quicksilver.

 

Sleeping dogs’ breathing grows ever more rapid.

The deepest sounds of all are felt as tremblings.

 

And held hidden in large organ pipes,

sixteen-footers and more, till it’s time.

 

But out of small holes in the ground sound emerges.

 

When air pressure falls, sounds of far trains get smothered,

they soundlessly change and move from track to track.

 

A flyer who lives in the depths of the forest

has folded its wings, is asleep in the rain.

 

It is not at the start and not at the end.

It is mainland, vast tracts that are far

 

within maps and deep within time,

a protective forest of years on all sides,

 

and the larks soar up like a jubilant cloud,

but always some will fall dead, and be gone.

 

Far too warm to freeze, far too cold

to reside, so far within the world

 

A backhanded winter, seasons inverted, a year that’s reversed.

When the air lies still, so too lie the lakes.

 

But at the lowest height, a hand’s breadth above the ground

the temperature changes distinctly: two degrees warmer

 

and some stifled brown sounds.

All natural science is a question of warmth

 

and obscuring low clouds.

 


 

 

No comments: