Gustaf Fröding: 'Tiga och tala'

Tiga och tala

 

Varföre skulle du mässa

också din själs litania,

också din sorgs miserere?

Hånande ögon bevaka

den, som har blottat sin sorg.

Stoltare vore att pressa

smärtan i barmen där nere

hårt och beslutsamt tillbaka,

än att den förs i det fria

naken kring gator och torg!

 

Klangen, som världen behöver,

är ej ett vekt miserere –

tonen, som läte sig vässa

uddvass till pil eller klinga

finnes väl ock i din barm.

Smärtan, som bundits där nere,

skall, när en tid har gått över,

väpnad från fot och till hjässa

upp ur sitt fängelse springa

djärv som befriande harm!

 

Sanning till hälften du säger,

harm vill till vapen jag smida,

dock skall ej smärtan, ej sorgen

tigas ihjäl, ty att tiga

är hos en sångare brott.

Stoltare är det att stiga

mitt ibland vimlet på torgen

fram med all sorg, som jag äger,

tolk för de tyste, som lida,

tiga och lida blott.

 

 

Ord och Bild 1893

 

 

Silence and speech

 

Why even think of intoning

also your soul’s litania,

your sorrow’s whole miserere?

Mocking eyes are on the lookout

for one who sorrow just bares.

It would be wiser to stifle

all pain one feels in one’s bosom

firmly and quite without mercy

than to display it in public,

naked in streets and on squares!

 

What the world needs does not sound like

some puny, long miserere –

rather the tone made for honing,

sharpened to sword-blade or arrow,

which in your breast too resides.

Pain that lies captive within you

will, when a fair time’s expired,

clad top to toe in strong armour

leap from its long-suffered prison,

bold in its righteous hurt pride!

 

It’s but a half-truth you’re speaking,

hurt pride I’ll forge as a weapon,

but neither sorrow nor pain shall 

be silenced, since for a singer

to remain silent’s a crime.

Wiser would be to step forward

from crowds on squares in great numbers

with all my own sharpened sorrow,

speak for the silent who suffer

and, without voice, can just pine.

 

Ord och Bild 1893