Gustav Fröding: 'En rackelhane'

 

En rackelhane

 

Jag har hört om en rackelhane,

som blev illa med hagelskott skjuten,

att det skottet blev icke hans bane,

fastän en av hans vingar blev bruten,

 

och att sedan den rackelhanen

icke alls blev av hunden funnen,

utan hängde allt kvar i granen,

tills all fara för skott var försvunnen,

 

och att sist föll han ned som ett knyte

av nyss plockade blodiga fjädrar

och förunderligt nog blev ej byte

för en räv eller annat, som vädrar.

 

Och rackelhanen han slog sig

allt fram genom höst och vinter

och höll sig ur vägen och drog sig

djupt in i sin skogs labyrinter.

 

Hans ståtliga skoft är förslitet,

han flyger ej mera, han kryper,

kan i torrväder småflaxa litet,

men icke när droppregnet dryper.

 

Dock när sent i en våraftons tystnad

någon fågel högt upp han ser kretsa,

kan den synen till ärelystnad

rackelhanen hetsa.

 

Han gör några krax, vilka tyckas

liksom hesa av hosta och snuva,

några krax, några flax, vilka lyckas

blott slå kull honom själv på en tuva.

 

Så ock går det oss äldre poeter,

som se yngre uppstiga från grenar,

när vi hetsa vår vingskjutna meter

till en sångflykt, som snubblar på stenar.

 

10.2.1898

 

 

A Rackelhahn

 

Of a rackelhahn I’ve heard a story –

one by buckshot quite horribly battered

the shot proved not fatal, just gory,

with a wing badly broken and tattered.

 

and this same black grouse cum capercaillie

by none of the hounds was located,

for it clung to its pine tree branch gamely

till the danger of more shots had faded.

 

And at last with a thud it descended 

like a fistful of plucked bloodied feathers,

and strange to tell no fox could scent it,

nor could others beasts out in all weathers.

 

And the rackelhahn through fall and winter

kept on going and could just survive

for on well-beaten tracks ne’er did venture,

and in its forest’s vast maze it did hide.

 

Its fine tail is all ragged and cluttered,

it attempts no more flying, it crawls,

in good weather it tries a quick flutter,

though when rain comes it just sits and sprawls.

 

But when late in the stillness of springtime

A bird’s seen gyrating up in the sky,

the poor rackelhahn feels it’s high time

to spur on its ambition and try.

 

So he makes an attempt at some cawing

more like sniffs or some coughs from its stomach,

a few caws, a few flaps end up flooring

the poor winged rackelhahn on a hummock.

 

Thus does middle-aged poets life treat us

when the young ones take flight on their own,

while we spur on our wing-broken metres

to make song-flights that stumble on stones.

 

10.2.1898