Emil Hagström: 'Vintern var nära dig'

 

VINTERN VAR NÄRA DIG

 

Mjuka och raraste,

vet att jag baraste

ville betyga

hur vacker du var.

Ord kan ej säga det,

guld kan ej väga det,

daggens och källans

friskhet du bar.

 

Vintern var nära dig,

kramade, kära, dig,

strödde omkring oss

en isande vind.

Sorgen kom frasande,

döden kom hasande,

strök med sin benhand

över din kind.

 

Under kan hända än,

klarheten vända än

åter till lågan

i flämtande drag.

Bittert den klaraste

dagen jag, raraste,

glömmer för vaggornas

klämtan i dag.

 

 

WINTER WAS CLOSE TO YOU  

 

Gentlest, beloved one,

know that I covet none

else than declare your

sheer beauty of yore.

Words cannot say all this,

gold cannot weigh all this

freshness of dew and

source that you bore.

 

Winter was close to you,

squeezing, exposing you,

scattering round us

a wind cold as ice.

Sorrow came rustlingly,

death though came shufflingly,

then with his bone-hand

your cheek stroked thrice.

 

Wonders can still take place,

clearness its steps retrace

back to the blaze

while gasping for breath.

Bitterly, love, I yet

the clearest day forget

for cradles’ chiming lay

tolling day’s death.