Nils Ferlin: 'Judas Iskariot'

 

Judas Iskariot

 

Ni vet allihop hur det hände:

”En av Eder ... och denne vart jag.

Det kom köld i min hud och det brände

som glödgade gisselslag.

 

Hängläppad jag stod som en fåne.

Så bar mej sandalerna fort

under midnattens glosögda måne

mot översteprästens port.

 

Mitt ärende slog som en bräcka.

Den fryntlige Hannas sken

som en nytvättad gris vid mitt fräcka

inträdesord: Nasarén.

 

Och priset på Åsnemessias?

— Rätt märkligt hur vi tagit fel

på nardusflaskan, Marias,

dock bjöds jag en tiondel.

 

Min siffra var bara ett infall,

jag bugade för deras bud.

Fast trettio silverpengar

är dåligt betalt för en gud.

 

Jag log lite blekt — och jag kräktes

mitt under Kaifas tal,

men jag bar genom isigt töcken

min gärning till Kidrons dal.

 

Sen vandrade jag några dagar

allena i bygden och såg

djupt i den djupa mullen

och högt emot molnens tåg.

 

De spetälske fick mina drakmer

jag sa: det är orent guld

men de ropade: Löne dej Herran

och vare dej städse huld.

 

 

Judas Iscariot

 

You all know just how this transpired

“One among you… which came to be me.

Cold invaded my skin and it fired

like a scourging, searing sea.

 

I stood droopy-lipped like a loon there.

Then swiftly my sandals me bore

under midnight’s quite goggle-eyed moon stare

right up to the high priest’s door.

 

My errand struck home like a stone-mace.

The jovial Annas gleamed

like a newly washed pig at my bold-faced

opening word: Nazarene.

 

The price of the ass-borne Messiah?

– How odd we got wrong the sweet scent

of the nardus flask, of Maria,

though I was offered a tenth.

 

My sum – one of my wild caprices,

I gave what they offered a nod.

Though thirty of their silver pieces

is hardly a price for a god.

 

I gave a wan smile – and puked sourly

while Caiaphas spoke of the sale,

but I bore through an icy daze dourly

my deed down to Kidron’s vale.

 

Then for a few days I just wandered

alone in the countryside, gazed

deep into depths of earth mould

and up at the clouds’ trailed haze.

 

My drachmas I gave to the lepers

I said: it is unclean gold

but they cried: May the Lord God reward you,

his kindness you ever uphold.

Nils Ferlin: 'I stolta städer –'

 

I stolta städer –

 

Vilse jag sprang bland träden dem aldrig en yxa slog,

hörde ångestens vita fågel skrika i kärrig skog.

Det var långt före Abrahams offer och långt innan Sara log.

 

Vilse jag sprang bland träden där ödleögonen brann.

Nu går jag i stolta städer och halkar så gott jag kan,

i stolta skrikiga städer som civiliserad man. 

 

En hatt har jag köpt — och en krage, och böcker har jag en gros.

Där står det om allt som jag fordom — i skogen, ej kunde förstå,

om himmelens blixt och dunder, om rötter och blad och strå.

 

Och böckerna mina är vackra — med bilder och konterfej,

men världsrymdens minsta under, begriper jag ändå ej.

Böckerna mina är vackra, men intet säja de mej.

 

Frågande står jag för molnen — en liten, spörjande man

långt från de djupa skogar dit aldrig en tanke hann,

där ädelstenarna föddes och ödleögonen brann.

 

Vilse jag sprang i världen i tusen och tusen mil;

nu går jag i stolta städer och åker i buss och bil

mens skrattet slår som en bjällra och skräcken skär som en fil.

 

Jo: Freud har jag läst och Adler. — Och Biblia läste jag med.

Men ångestens vita fågel lyfter på vinge bred

och skriker som förr kring kärren där mastodonterna stred.

 

Du ångestens vita fågel — hvi håller du aldrig fred?

 

 

In prideful cities –

 

Lost among trees I bounded which never an axe had struck,

the white bird of fear heard screeching in forests of swampy muck.

It was long before Abraham’s sacrifice, or Sarah’s change of luck.

 

Lost among trees I bounded under lizard eyes’ burning scan.

I now walk in prideful cities and slide around best I can

in prideful shrill-screaming cities, a so-called civilised man.

 

I’ve purchased a hat – and a collar, and books I have by the score.

They contain all that which in the forests my mind refused to store,

with lightning and claps of thunder, with rats and with leaves and straw.

 

The books that I own are handsome – with pictures and portraits too,

of the tiniest cosmic miracles though I haven’t got a clue.

The books that I own are handsome – but nothing add to my view.

 

With questions I face the clouds – an inquiring little man,

far from the depths of forests which every thought did ban,

where lizards’ eyes would glow and scare and gems their life began.

 

Lost in the world I bounded, a million million strides;

I now walk in prideful cities, and with bus and car take rides

while laughter whirrs like a rattle and fright shreds up my insides.

 

Yes: Freud I have read and Adler. — And Biblia too what’s more.

But the white bird of fear has spread its wings and upwards starts to soar

and screeches again round the swamp where the mastodons waged war.

 

You white bird of fear – why is it making peace you so deplore?

 

Nils Ferlin: 'I livets villervalla'

 

I livets villervalla

 

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll –

 

Vi dölja våra tankar,

vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar

och slår –

 

Vi haka våra skyltar

vår morgon på vår grind

och prata om väder

och vind-

 

I livets villervalla

så nära vi gå-

men så fjärran från varandra

ändå.

 

 

In all life’s hurly-burly

 

In all life’s hurly-burly

we go our separate ways.

We meet and play the roles that

one plays –

 

We keep our thoughts well-buried,

conceal our wounds anew

and beating hearts keep well out

of view –

 

We hang our signs each morning

out on our garden gate

and talk about the weather

of late –

 

In all life’s hurly-burly

we’re close as can be –

yet miles apart to such a

degree.

 

 

Nils Ferlin: 'Emmaus'

 

Emmaus

 

Jag drev i månens gula ljus 

mot ängarna vid Emmaus. 

 

Allt var så tyst, ty vinden teg, 

men prassel hörde jag och steg

 

och tänkte: vägen liten är, 

men många måtte färdas här? 

 

Dock, ingen vid min sida kom

och det vart dag så småningom. 

 

Då strök jag mig för pannan lätt: 

Vad hade hänt? - Var detta rätt? 

 

Jag hade gård, jag hade hem

och ankring i Jerusalem. 

 

Man räknade på mej därvid

som proper och som högst solid. 

 

Vad sökte jag i månens ljus

bland slödder på ett utvärdshus

 

och dårar utan mantalsort

som aldrig någon nytta gjort? 

 

- - -

 

Strunt, tänkte jag och vände hem

i droska till Jerusalem.

 

 

Emmaus

 

I roamed beneath moon’s yellow light

to fields near Emmaus one night.

 

All was so quiet, as no wind blew,

though I heard rustling, footsteps too

 

and thought: the road although quite small

seems hardly used by folk at all.

 

Yet, no one passed me on my way,

not even by the break of day.

 

I stroked my brow as if from fright:

What had occurred? – Were things all right?

 

I had a home the size of ten,

my anchor in Jerusalem.

 

Those in the neighbourhood all found

me orderly and highly sound.

 

What sought I in that moon’s pale light 

midst riff-raff in an inn at night

 

and fools without a fixed address

whose lives had always been a mess?

 

- - -

 

Such piffle! Home from all of them

by taxi to Jerusalem.

 

Nils Ferlin: 'Større och mindre'

Större och mindre

Vi upptäckte mer och mer

och jorden blev större och större.

Upptäckte ändå mer

och jorden blev bara en prick,

en liten leksaksballong

i oändligheten.

Larger and smaller

We discovered more and more

and the earth grew larger and larger.

Discovered even more

and the earth became just a dot,

a little toy balloon

out in infinity.

Nils Ferlin: 'Grubbel'

 

Grubbel

 

Det är så erbarmligt lite

en människa kan forstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor,

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

 

 

Brooding

 

There is so woefully little

a human can comprehend.

One should avoid brooding and thinking

yet thinks and broods quite without end.

And days become weeks ere one knows it,

those weeks before long become years.

One shouldn’t let brooding ensnare one

since life so fast disappears.

 

 

Nils Ferlin: 'Stjärnorna kvittar det lika'

 

 

Stjärnorna kvittar det lika

 

Man kan inte räkna dem alla

sägner och sånt man hör...

Det sägs att en stjärna ska falla

var gång när en människa dör.

 

Lyhörd i nätternas kyla

och vindarnas frusna musik

hundarna hörde jag yla,

som hundarna yla för lik,

 

änkorna hörde jag skrika

och barnen snyfta för bröd –

Stjärnorna kvittar det lika

om någon är född eller död.

 

 

Stars do not care even mildly

 

Don’t count on six out of seven,

legends and such may be lies...

It’s said that a star falls from heaven

each time here on earth someone dies.

 

Clearly through nights’ coldness straying

with winds’ music frozen anew

dogs in the dark I heard baying,

as dogs around corpses can do,

 

widows I heard wailing wildly

and children sobbing for bread –

Stars do not care even mildly

if someone is born or is dead.

 

 

Nils Ferlin. 'Löpsedel'

 

LÖPSEDEL

 

Se, här är det en som förskingrat,

och här är det en som dränkt sej

och här är det en som slingrat

sej undan lagen och hängt sej!

 

Och här är det senaste mordet:

mördarens kniv är funnen!

Den var lite rostig i bladet

och hittades nere i brunnen.

 

Och kniven är fotograferad

och mördaren och fiskalen.

Fiskalen är djupt chockerad

och mördaren troligtvis galen.

 

Och mördarens mor hon gråter

- Det kunde man nästan tänka!

en mördare är hennes ende son.

Och hon är änka.

 

 

NEWS POSTER

 

Look, here’s one who’s spent people’s money

and here’s one who’s drowned himself after,

and here’s one the law found too cunning

who’s strung himself up from a rafter!

 

And here is the most recent murder:

the killer’s own knife’s been recovered!

Some rust on the blade since it further

deep down in a well was discovered.

 

A shot of the knife has been taken

the killer as well as the lawman.

The lawman is visibly shaken

the killer seems more than abnormal.

 

The killer’s poor mother is weeping –

with him as her only kiddo!

That really is almost in keeping –

with her a widow.

 

Nils Ferlin: 'Kuplett'

 

Couplet

 

Dedicated to Victor Arendorff, Högalid

 

In Arendorff’s day

skies were vast, never grey,

with the stars almost touching your hat.

People laughed till they dropped;

if at night you got copped

there was nothing so special in that.

And high spirits were there for the telling,

though a barrel made do for a dwelling.

And you starved and you froze

but you won by a nose.

There was nothing so special in that.

 

But now life is plain hard

in both street or backyard

in a pub or café or small flat.

You sit quiet as can be,

like a bust or a tree:

can you see something special in that?

No, in Arendorff’s day you breathed freely,

mixed with barons and counts ten times yearly.

If you spoke like a lout

well, you soon got thrown out:

There was nothing so special in that.

 

Times were quite debonair,

but with sleek head of hair

social levelling came in to bat.

We became, hardly odd,

just like peas in a pod.

Can you see something special in that?

People pay all their taxes, are civil,

but all recklessness shun like the devil.

Now life’s zest has been quashed

like a hat that’s been squashed.

I see nothing so special in that.

 

Yes, you live without pause

off the body that’s yours

and then whoosh, one-two-three, that was that.

And in some makeshift dray

you’re then carted away.

There is nothing so special in that.

Should a bird feel the urge to start trilling

at your passing, t’would be almost thrilling.

Though the vicar’s no bird,

mumbles hardly a word,

there is nothing so special in that.