Kjell Espmark: 'När ett språk dör'

 

När ett språk dör

                             

När ett språk dör

dör de döda för andra gången.

Det vassa ordet som vände jorden

i fuktigt glimmande fåror,

det kantstötta ordet med rykande kaffe,

det blanka, lite flagade ordet

som ett ögonblick reflekterade

fönstret och den bråkiga almen därute,

det hemligt doftande ordet

som handen sökte sig mot i mörkret

under skygga försäkringar:

dessa ord som gav de döda ett liv

bortom livet

och de levande del i ett större minne

har just skrapats bort ur historien.

 

Så många skuggor som skingras!

Utan ett namn att bo i

tvingas de i slutlig exil.

 

Skylten på den övervuxna stationen

heter något på 54 bokstäver

som ingen får in i munnen mer.

Det kan man stå ut med.

Om bara inte alla dessa

som dött för andra gången

tagit mullens strävhet med sig bort,

grönskan ur lövverket, svalkan ur bäcken.

Foten kan plötsligt gå tvärs genom marken.

Och ingen vet vad vinden vill oss

eller varför vi kom hit en gång.

Visst hör vi fåglarna i trädet

men var har sången blivit av?

 

 

When a language dies

 

When a language dies

the dead die a second time.

The keen-edged word that turned the soil

in moistly gleaming furrows,

the chipped word with steaming coffee,

the shiny, slightly flaky word

that for an instant reflected

the window and the restive elm out there,

the secretly scented word

that the hand felt its way towards in the dark

amid shy reassurances:

these words which gave the dead a life

beyond life

and the living a share of a larger memory

have just been scraped out of history.

 

So many shadows that are dispersed!

Without a name in which to dwell

they are forced into a final exile.

 

The sign on the overgrown station

has a name 54 letters long

that no one will ever pronounce again.

That is something one can put up with.

If only all those

who have died a second time

hadn’t taken with them the soil’s roughness,

the green from the foliage, the coolness from the stream.

The foot can suddenly go right through the field.

And no one knows what the wind wants of us

or why we once came here.

To be sure we can hear the birds in the tree

but what has become of their song?