Gustaf Fröding: 'Våran prost'

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

 

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost frän topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sisten i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

 

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förstås,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: »välkomna

till smörgäsbordet och supen!«

 

 

Our vicar

 

Our vicar he’s

as round as a cheese

as sharp as Old Nick the charmer,

although down to earth

often full of mirth

unabashed his dad was a farmer.

He lives just like us

and laces his coffee without a blush

like us

and never lets pass the bottle,

loves to eat

like us

rest his feet

like us –

but on Sundays he’s at full throttle.

 

As soon as his cassock he’s donned

we’re small at the wave of a wand,

but taller he keeps on growing  –

a full-blown vicar from top to toe

and a vicar with fire and brimstone glow

his parish church swells without slowing.

I’ll never forget in this life his flair,

his dignified air

in his ruff and princely vestments,

how flesh and bones

he ground between stones

and castigated minced remnants!

The vicar he wept –

That you could bet,

for he spoke of the Day of Judgment!

 

And we all copious tears did shed,

for our flesh did sweat.

our souls they had taken a beating.

The church council, with tail between legs no doubt,

slunk slowly out

after such a rout,

for it had to go to a meeting.

But then for sure,

we rallied once more,

when clearing his throat the vicar 

at last to us all said: ‘Welcome

to a cold buffet and some liquor!