Dan Andersson: 'Släck dina stjärnors sken'

 

Släck dina stjärnors sken

 

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder gråa granar!

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar!

 

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland!

Ditt dunkel går i rött;

som blod blir morgonljuset!

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led -

nu låt mig sova tungt

på daggbegjutna gruset!

 

Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld -

som brann likt döda träd,

i junivindar varma. -

Sjung, skog, din svala sång -

tills drömmaren är död -

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma!

 

 

Snuff out your sparkling stars

 

Snuff out your sparkling stars,

primeval forest night,

and darken, heather, now

’neath grey pines your young gleaming!

Good night, my roaming life,

be quiet my madman’s laugh,

and, black swans of my youth,

fly off to distant dreaming!

 

Good night, abode so high,

farewell my childhood realm!

Your darkness now grows red:

Like blood is dawn’s apparel!

My soul is sick and void,

is evil and is vile –

oh, let my sleep be deep

upon dew-sodden gravel!

 

My yearning’s eve was long,

my soul eternal fire –

which burnt like wood that’s dead,

in warm June winds a pyre. –

Sing, trees, your soothing song

Until the dreamer’s gone –

and round his stony bed

let morning storms roar higher!