Den mödosamma världen
Vår prost jag häromdagen såg
En morgon, då han ännu låg
Matt utsträckt mellan tvenne lakan.
Hans kinder hade rosens färg,
Hans runda armar hull och märg,
Och magen, kullrig som ett berg
Sig häfde upp mot isterhakan.
Vid sängen stod ett bord, där denne andans man
Sin frukost redan färdig fann
Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig.
Hans vördighet grep saken an
Och fann likören rätt begärlig.
Sen han nu visat mycken nit
Med klunk för klunk och bit för bit,
Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden
Och ropte: »Store Gud, hvad är vårt usla lif?
»En ständig kamp mot synd och flärden.
»O, Herre, mig thin styrko gif
»I thenna mödosamma världen!»
The wearisome world
Our vicar I observed the other day
one morning, while as yet he lay
stretched out exhausted ’twixt two sheets.
His cheeks were rosy pink in hue,
his podgy arms well-marrowed too,
his massive belly hid from view
surged t’ward his chin’s full-larded pleats.
A table by his bed, where breakfast was laid out
stood ready for this man devout,
with butter and with chicken, such delicious food.
This did the reverend set about
and judged the sweet liqueur quite good.
After displaying zeal aright,
with swig on swig and bite on bite,
on his soft pillow did he sink back in despair
and cry out: “Mighty God, what is this life of clay?
A fight ’gainst vanity and sin’s foul snare.
Oh Lord, Thy strength grant me I pray
so wearisome a world to bear!”
No comments:
Post a Comment