Poem by the Swedish writer Stagnelius (c. 1815)

 

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
                  När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
                  Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
                  Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
                  Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
                  Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
                  Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: “Bliven!” –
                  Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
                  Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Friend! When destruction is nigh

Friend! when destruction is nigh, when the darkness engulfs all within you,

                  When in the deepest abyss notions and memory fail,

Thoughts now timidly grope midst will-o’-the-wisps and shadows,

                  The heart no longer can sigh, nor eye can shed a tear;

When from your night-befogged soul the wings of fire are now falling,

                  And you, affrighted, feel yourself sinking to nothing once more,

Say, who will rescue you then? – Who is the friendly angel,

                  Who within you will restore order and beauty again,

Build your collapsed world anew, raise up once more the fallen

                  Altar, and there will kindle the flame with a priestly hand? –

None but the powerful being who first from the night eternal

                  Once kissed the seraph alive, wakened the planets to dance.

None but the Word divine, that called to the world: “Be ye living” –

                  And in whose true living power yet are the worlds ever moved.

Therefore take heart, oh friend, and sing in the dark of affliction:

                  Night is the mother of day, Chaos is neighbour to God.