Erik Johan Stagnelius: LXXXIX (Two sonnets)

 

LXXXIX: I Sonett

 

En evig oro själen mystiskt plågar 

Så länge än för grusets fröjd hon brinner 

Och för Äonen, som dess jordlif spinner, 

Af suckar ammad offerelden lågar.

 

Men knappt hon sansas och försaka vågar 

Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner, 

Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner, 

Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.

 

Med Guds tillsamman flyter hennes vilja 

Och får i arf hans rikes herrligheter 

För Jordens låga rosor och metaller.

 

Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja 

Den höga från sin lott i himlens eter 

Och aldrig gudalifvets blomma faller.

 

 

LXXXIX: I Sonnet

 

Eternal unrest strange the soul dismays

The while she still for dust’s dry joys is burning

And for the Eon life on earth keeps turning

Sigh-fuelled the sacrificial fire’s ablaze.

 

No sooner though she grasps and dares forsake

A fictive good, whose mirage starves when fasting,

Than she shall gain what’s true and everlasting,

That which heart’s hidden thirst has longed to slake.

 

Her will with God’s shall coalesce for ever

And she inherit all his realm’s resplendence

Instead of Earth’s poor roses and base metals.

 

For neither Time nor Space nor Powers can sever

The high one from her heavenly attendance

And life divine’s flower never sheds its petals.

 

 

LXXXIX: II Sonett

 

Ej något mättar själens eldbegär 

Af allt hvad Tidens grymma makter skänka. 

För hennes blickar andra kronor blänka, 

Ett annat mål bestämdt för henne är.

 

Hvad henne ljuft med känslor fylla plär, 

I milda glädjedrömmar henne sänka, 

Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka, 

Ett dödligt öga det ej skåda lär.

 

Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken. 

Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick 

Högt öfver vintergatans ljusa töcken.

 

O! att hon snabba dufvovingar fick! 

Nog vet hon arken dit hon flyga ville 

Ur flodens svall, i forna syskons gille. 

 

 

LXXXIX: II Sonett

 

There’s nothing stills soul’s ravenous desire

Of all that Time’s cruel powers would seem to proffer.

For in her gaze are other crowns on offer,

Another goal for which she shall aspire.

 

What her with sweet delight can often fill,

Cause her to sink into soft dreams of pleasure,

No earthly mind conceivably can measure,

No mortal eye can learn to see at will.

 

A wild beasts’ home, a desert, is this world.

With cross as shelter, gladly she can spy

High beyond cloud mists of the milky way.

 

Oh, if she swift dove’s wings could now unfurl!

She knows full well the ark to which she’d fly

From this flood’s swell, to where her siblings stay.