Nattkvarter
När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
å snus å vin å opium
mot föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, å stum
mot evigheten traska
– de e en ren formalitet
för mången att han dör.
Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött å tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
å blåser ut din fackla…
de e en ren formalitet
– sen e de inget alls.
Sen e de inte någonting
– du slumrar grönt å fagert
å glömmer alla bittra sting
å sår som livet gav.
Ditt finger i din fingerring
det blir så vitt å magert
men du förmärker ingenting
där nere i din grav.
Du märker ingen tid som går
du sover som Törnrosa.
Törnrosa sov i hundra år
men du ska sova mer.
du saknar ingen tid som går
ty strävsam var din kosa
å de va knappt du tog dig hit
till detta nattkvarter.
Night domain
When body’s crematorium
your soul’s life’s made infernal
and snuff and wine and opium
can’t cheer, far less surprise,
then, brother, time has surely come
to plod to realms eternal
– it’s just a pure formality
for many that one dies.
Then you must take things nice and slow
although your feet move stiffly
when death starts playing tired and low
and grinds his grey waltz out.
He stands at life’s hub even so
and blows your torch out swiftly…
it’s just a pure formality
- and then it’s simply nowt.
And then there’s not a single thing
– you slumber oh so sweetly
forget now every bitter sting
and wound that life once gave.
Your finger in your finger ring
grows white and wastes completely
but you don’t notice anything
deep down there in your grave.
No passing time do you detect
like Sleeping Beauty slumber.
A hundred years that maiden slept
but longer you’ll remain.
On passing time you don’t reflect
tired out by your long lumber
you scarcely managed to arrive
at this dread night domain.
No comments:
Post a Comment