Dan Andersson: 'Per Ols Per Erik'

 

Per Ols Per Erik

 

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden

och tårar, tårar runno på hans bleka kind,

och månen sken så blank på himlarunden

och blana dallrade i östanvind.

 

Per Ols Per Erik satte sej på hällen

och hörde uppå skogens sorgesus,

och det var höst, och det var sent på kvällen

och vänligt lyste alla stjärnors ljus.

 

Han bar en sorgesorg i tankar sina,

han skulle dränka sej i Vaina sjö,

för dä va slut mä han och Mattssons Mina

så nu var bäst att bikta sej och dö.

 

Per Ols Per Erik geck till Vainastranden

me fickan full av spik å skrot å sten,

och säv och näckros gungade kring landen

i vågor, vita uti månens sken.

 

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,

så vattnet sprutade i selverglans

och skånkarna stog rakt mot himlapellen

å vassen vaggade i böljedans.

 

Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset,

när höstens snö i svarta vatten smalt,

då låg han nöjd å gungade i gräset

och låtsade ej om att det ble kallt.

 

Men de va längesen då detta hände,

och nu ä Mina gift å stinn å röd.

Per Ols Per Erik nog i graven vände,

om han feck skåda den, som vart hans död

 

Och han har bäst i alla fall i mullen,

så tänker Mina och så tycker jag.

Han sover sorglös under ogräskullen,

och han står opp på domens stora dag.

 

Hear the song in the original Swedish here.

 

 

Per Ols Per Erik

 

Per Ols Per Erik in green glades went walking,

down pallid cheeks coursed tears of woe and grief,

and bright the moon shone in the sky’s great vaulting

and in the east wind quivered leaf on leaf.

 

Per Ols Per Erik sat down on a boulder

and listened to the forest’s mournful sigh,

and it was autumn, evening now was over

and friendly stars all twinkled from on high.

 

His thoughts were filled with sorrows even keener,

In Vaina lake he’d drown – the time was nigh,

the end had come twixt him and Mattson’s Mina,

so it was best to rue his sins and die.

 

Per Ols Per Erik sought the lakeside, sobbing,

his pockets full of nails and scrap and stones,

and all around were reeds and lilies bobbing

in waves the moon had turned as white as bones.

 

Per Ols Per Erik leapt into the evening, 

and made the water shoot like silver staves 

and heavenward his legs the air were cleaving

and rushes danced in ripples from the waves.

 

Per Ols Per Erik surfaced at the foreland, 

when in black water autumn’s snow did melt,

he lay content there on the grassy shore and

no more was troubled by the cold he felt.

 

But many years have passed since this occurred now, 

and Mina’s long since wed and red and plump. 

Per Ols Per Erik in his grave would surely turn now

were he to see the one who made him jump. 

 

At any rate he’s best off safely buried, 

both me and Mina think so anyway. 

Beneath the tufts of weeds he sleeps unharried, 

and he will stand up tall on Judgment Day.