När Sorgen kommer, som när natten skymmer
i vilda skogen, där en man går vill,
vem tror på ljuset, som i fjärran rymmer,
och sken som skymta fram och flämta till?
På skämt de glimta och på skämt de flykta,
vem tar en lyktman för en man med lykta?
Nej, sörja sorgen ut, tills hjärnan domnar
i trötthetsdvala är den tröst vi fått
- det är som vandrarn, som går vill och somnar
på mossans mjuka dun och sover gott,
och när han vaknar ur den skumma drömmen,
ser morgonsolen in i skogens gömmen.
Solace
When Grief grows deeper, as when night starts staining
the untamed forests where one goes astray,
who trusts the sheen that far off now is waning
and sudden shimmers that refuse to stay?
They gleam in jest and all their flitting’s wanton –
is one deluded by a jack-o-lantern?
No, grieve till grief is done, till your brain’s wearied
and numb, is our sole solace and relief –
it’s like the straying walker, path unqueried,
who lies down on soft moss and falls asleep,
and when he wakens from his dim-lit dreaming,
sees forest depths be lit by sun’s new beaming.
No comments:
Post a Comment