Pär Lagerkvist: 'Mitt träd är pinjen' (1926)

 

Mitt träd är pinjen,

 

Mitt träd är pinjen,

den som lyfter sig

befriad upp ur jorden,

breder sig

i andakt ut, med krona mörk och stum.

Så tar sin plats i rymdens vida rum.

 

Av jord blev ande,

utav ande ro.

Dess krona lyftes att i rymden bo.

Är blott en gäst, är som en handfull mull,

men synes evig för sitt väsens skull.

 

 

My tree’s the stone pine,

 

My tree’s the stone pine,

that which lifts itself

released up from the earth,

spreading out

in solemn prayer, with dark and silent crown.

Takes then its place in endless tracts of space.

 

From earth came spirit,

and from spirit rest.

Its spatial home makes of its crown a crest.

Is but a guest, like soil a hand could rake,

though seems eternal for its being’s sake.