Pär Lagerkvist: 'Nu löser solen sitt blonda hår'

 

Nu löser solen sitt blonda hår

 

Nu löser solen sitt blonda hår

i den första gryningens timma

och breder det ut över markens vår,

där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfull i svalkande dagg

i blommans fuktiga gömmen,

hon lossar det varligt från rosornas tagg,

men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

 

Hon låter det smeka skog och äng,

hon låter det fara för vinden.

Nu smeker det barnen i deras säng

och de gamla på skrovliga kinden.

 

Men hennes tanke är borta från allt,

vad kan denna glädje väl båta?

Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt

förstora det levandes gåta

 

Hon löser sitt hår och breder det ut

i morgonens saliga timma

och drömmer bland världar, som gått förut

och nya, som längtande glimma.

 

 

The sun lets down all her long blond hair

 

The sun lets down all her long blond hair

in the first of dawns’ early hours,

and spreads it out over meadows’ spring, where

there glimmer a thousand flowers.

She pensively dips it in thirst-quenching dew

in the flowers’ moist well-concealed seams,

she carefully frees it from rose thorns anew,

though unsure and bemused as in dreams. 

 

She lets it caress leas and forest deep

she lets it be caught by the breeze,

caress every child in bed fast asleep

and old deep-furrowed cheeks at its ease.

 

But her thoughts are detached from all this,

for how can this joy be of use?

She dreams among stars that vastly increase 

life’s enigma but grant her no clues.

 

She lets down her hair and spreads it out wide

in dawn’s hour that bliss is prolonging,

and dreams among worlds no longer spied 

and new ones that glimmer with longing.