Dan Andersson: 'Jöns Lekare'

 

Jöns Lekares kvinnor

 

Jöns Lekare satt vid elden, som pep bland sura trän,

och sög sin vinrotspipa och sträckte styva knän.

Han talade gamla sagor på ett rent och ohöljt språk

om forna dagar och kvinnor och rus och älskogsbråk.

 

"Mina kvinnor ha varit många, och bli väl många fler

fast hågen att be och att brinna har slocknat mer och mer.

Och somliga ha väl gråtit - och andra ha skrattat kallt,

och kvinnan hon är väl underlig, för att Gud har så befallt.

 

Min första var ond och hetsint och öm och grym och snäll,

och med erfaren, trånande kärlighet förförde hon mej en kväll

och grät många bittra tårar och ville ha mej till äkta man -

Men det är somt en kan och somt en på inga villkor kan.

 

Den andra var emanciperad och ren och kysk och skär,

och predikade renhet i levernet och var fri från köttets begär.

Och jag var ett Adams barn och fann klokast att packa och gå. -

Hennes tal jag gömde i hjärtat och trodde hon menade så.

 

Men jag undrar ändå om predikandet var bara ett nytt sorts garn,

för hon är gift sedan länge och har många, många barn...

Och det vart många andra, som jag inte mera minns.

Och där lusten brunnit hetast är ett rum där intet finns.

 

Ty den sista kvinna jag älskat, det sista begär jag känt,

har gjort min själ till ett tomrum, där det innersta är förbränt.

Och till sist är väl allting aska och vitt som vissnat strå -

och kanske det är det bästa - det blir nog lugnast då."

 

 

John Player’s women

 

John Player stoked the fire up, that damp wood caused to wheeze,

and sucked his pipe of vine-root and stretched his stiff old knees.

He spoke of ancient legends in an open, simple way

of long-gone days and women and drink and passion’s fray.

 

‘I’ve known so many women, there’ll be far more, I fear –

though the wish to invite and ignite grows weaker every year.

And some may well have wept since – and others coldly laughed,

and women seem, as God decreed, to be a race apart.

 

My first one was fiery and wicked and loving and cruel and kind,

and with practised, languishing arts of love my body she entwined

and wept many bitter tears and me as her husband sought –

but certain things one can while others come to nought.

 

The second was so emancipated, pure and chaste and fresh,

and she preached a life in purity, free from the lusts of the flesh.

And I was a child of Adam, so decided to pack up and leave. –

Her words I hid in my heart and thought that all of this she did believe.

 

I wonder though if what she preached sought only to ensnare,

for she is long since married, with kids enough and to spare… 

And there were lots of others, though quite who I’m unaware.

And where desire burned fiercest there’s a room with nothing there.

 

For the final woman I fell for, my final known desire,

has made my soul an empty place, its core consumed by fire.

If all that remains should be ashes, it’s as white as withered straw –

though that could all be for the best – it’s peaceful, that’s for sure.