Ebba Lindqvist: 'Ikaros' fall'

 

Ikaros' fall

 

Ingen såg när han föll.

Ingen vet vad han kände.

Ingen vet om hans jubel att våga

var undergången värd.

Detta att tillhöra livet,

detta att mista livet,

det skall ingen veta.

Det var bara hans.

 

Och det som hände sedan

var väl ingenting värt.

Inte mer än dagssländans väg över vattnen.

Vingar som vingar - och alla

skall falla.

Aldrig var kvällen så vacker som nu

i solnedgången:

havet skimrande, solens smycke lysande,

skeppet som far förbi.

Alltid far skeppet förbi

mot morgondagen.

 

Ingen såg vad som hände.

Ingen har tid i livet.

Fiskaren har så bråttom. Han vet,

att i solnedgången biter fisken bäst.

Och med ryggen mot havet står

herden försänkt i bön.

Han har ingenting märkt.

Och bonden som plöjer ser ingenting

utom fåran han följer.

 

Alla hade så bråttom.

Kvällen var klar och vacker,

och det var ingen som märkte

Ikaros' fall.

 

 

Icarus’ fall

 

Nobody saw him fall.

Nobody knows what he felt.

Nobody knows if his exultation at daring

was worth his perishing.

All this about belonging to life,

about losing life

nobody is to know.

This was his alone.

 

And what happened later

was probably of no account.

No more than the mayfly’s

path across the waters.

Wings as wings – and all

shall fall.

The evening was never as beautiful as now

at sunset:

 

the sea glittering, the sun’s jewel gleaming,

the ship that is passing.

The ship always passing

towards the morrow.

 

Nobody saw what happened.

Nobody has any time in life.

The fisherman is in such a hurry. He knows

that the fish bite best at sunset.

And with his back to the sea the

shepherd stands deep in prayer.

He has noticed nothing.

And the farmer ploughing sees nothing

except the furrow he is following.

 

Everybody was in such a hurry,

The evening was clear and beautiful,

and there was nobody who noticed

Icarus’ fall.