Lars Gustafsson: 'Carl Fredrik Hill besöker Lake Buchanan'

 

Carl Fredrik Hill, 1875

CARL FREDRIK HILL BESÖKER LAKE BUCHANAN

 

‘Den nya skolan’, skriver Carl Fredrik Hill

i brev, från Montigny till Lund, i juni 1876,

 

‘går ut på att blott utföra en bit i tavlan

och sudda resten.’ Nu är det juni 1989,

 

och i dag är det just så naturen målar,

också den en envis mästare som snart förvirras.

 

En ensam pelikan går nära vatten under tropikgrå

himmel. Så tungt hans vingar slår!

 

Detta sorgsna innanhav har nu lagt an sin

julifärg; ett utsmält silver i en silverdimma.

 

Alkemi. I det hermetiska kärlet pågår nu

och sedan länge grundämnens förvandlingar.

 

Ja, silver över det varma bleket.

Att simma runt båten är som att simma i tevatten.

 

Den är inte ankrad. Det är alltför stilla.

Dessutom skulle ingen ankarlina räcka till.

 

Det är några hundra meter här. Också vi,

de simmande, är fåglar. Och märker det inte.

 

Långt borta ljudet av en snabb båt.

Den går i någan annan riktning. I silver. Tro mig

 

det finns platser, både i geografin och i drömmen,

som inte skulle kunna målas på något annat sätt.

 

Så går formen fram ur det formlösa,

och det formlösa ur formen.

 

Mäster Hill! Vad mycket du ändå visste!

Hur självklart var det inte

 

att du sedan måste lägga det i det glömska!

Låta det falla djupt i glömskans vatten.

 

Myntet som singlar i djupet och är borta.

‘Det tjugotal bilder av hans egen hand

 

som fanns i rummet, syntes han sedan

aldrig ägna någon uppmärksamhet.’

 

                      (För Dr. Birgit Rausing)

 

 

CARL FREDRIK HILL VISITS LAKE BUCHANAN

 

‘The new school’, Carl Fredrik Hill writes

in a letter, from Montigny to Lund, in June 1876,

 

‘involves carrying out one part only of the picture

and blurring all the rest.’ Now it is June 1989,

 

and today nature is painting precisely so,

it too a stubborn master soon to be confused.

 

A lone pelican goes at the water’s edge beneath a

tropical-grey sky. So heavily its wings beat!

 

This mournful inland lake has now put on its

July colour – a molten silver in a silver mist.

 

Alchemy. In the hermetic vessel now and for so long

the elements’ transformations are taking place.

 

Yes, silver over the hot dead calm.

To swim round the boat is like swimming in tea-water.

 

It is not anchored. It it far too still.

No anchor line would be sufficient anyway.

 

It’s several hundred metres here. We too,

the swimmers, are birds. And do not notice it.

 

Far off the sound of a speeding boat.

Moving in another direction. In silver. Believe me

 

there are places, in both geography and dreams,

that could not be painted in any other way.

 

So does form emerge out of the formless,

and the formless out of form.

 

Maestro Hill! How much you knew after all!

And how self-evident wasn’t it

 

that you afterwards had to consign it to oblivion!

Let it fall deep into the waters of forgetfulness.

 

The coin that seesaws down into the depths and is gone.

‘The score or so pictures which he did himself

 

that were in the room he apparently never paid

the slightest attention afterwards.’

 

                      (To Dr. Birgit Rausing)