Visa, tillägnad all ömklighet
Sorg, du är ömsom sjukdom och svek,
plåga för kroppar och själar.
De svaga dö i din hårda lek,
de starka gör du till trälar.
Trotsa jag vill dig med dans och sång,
vägra din brygd att smaka;
sova vill jag när natt blir lång,
bäst du vill får du vaka.
Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,
slänga dig bort från min skuldra,
har du befallt mig: tig och sitt!
skall jag stå upp och bullra.
Kom, jag har grävt dig en fridens grav,
dit skall du rödögd ramla.
Glatt med min järnskodda tiggarstav
skall jag fösa dig dit, du gamla!
Glatt på din grav skall jag tråda en dans
och på din vård skall bli skrivet:
Vila i frid, du min andes svans,
hindrande bihang till livet.
Song, dedicated to all wretchedness
Sorrow, you dart twixt sickness and guile,
bodies and souls you love mauling.
The weak you crush without even a trial,
the strong reduce to mere thralling.
You I’ll defy with both dance and song,
never your brew be tasting;
sleep like a log when nights are long,
yours you’ll on guard be wasting.
Scoffing and mocking I shall run riot,
far from my shoulders I’ll cast you,
should you command me: sit there quiet !
I will stand up and blast you.
Come, I have dug you a peaceful grave,
where you shall red-eyed tumble.
Armed with my long iron-tipped beggar’s stave,
I’ll shove you, old man, till you stumble!
On your grave dancing myself I’ll regale,
have on your stone this inscription:
Rest here in peace, you my spirit’s tail,
life’s kill-joy pendant affliction.
Listen to Thorstein Bergman singing it here
No comments:
Post a Comment