GREVINNAN
Grevinnan hon satt i ett fönster,
hon satt i sin jungfrubur
i nattrock med gyllene mönster,
då kom det en glad trubadur.
‘Kom in här och spela en visa,
min man är i främmande land.’
‘Din skönhet, min fru, vill jag prisa,
om du ger mig ditt hjärta och hand.’
Grevinnan hon vred sina händer.
‘Min man, han är borta, min vän.
han krigar i främmande länder
och kommer väl aldrig igen.
Kom in här och spela en visa
så sorgsen jag är i mitt sinn.’
‘Din skönhet, min fru, vill jag prisa,’
sa’ sångar’n och klättrade in.
Han knäppte på lutan och sade:
‘Ak, ge mig mitt hjärta och hand.’
Och runt omkring livet hon hade
ett rosenrött sidenband,
det tog hon och gav trubaduren
att sätta på lutan sin,
– då hördes det steg i tamburen -
och greven själv trädde in.
Och greven skramla’ med svärdet
och skratta’ ett vansinnigt skratt,
och sade: ‘Min sköna, hur är det,
– min nådiga, hur är det fatt,
– vem fan är den här figuren,
– vad gör han vid grevens härd?’
och han pekade på trubaduren
med sitt långa, blodiga, svärd.
Grevinnan, som nyss hade dånat,
hon sade: ‘Det är ju en narr,
och alldeles nyss har han lånat
ett band till sin gamla gitarr.’
‘Det där låter fasan så troligt,’
sa’ greven och mönstrade dem.
‘O Rickard,’ sa hon, ‘så roligt,
så roligt att du kom hem.’
‘O jaså, förlåt, lilla flickan,’
sa’ greven och strök hennes kind.
Men trubaduren han gick han
och hängde sig oppe på vind.
Och liksom av änglar buren
till ett annat, sällare land,
där svävade trubaduren
i ett rosenrött sidenband.
THE COUNTESS
The countess she sat by her window,
her gold-patterned night-gown aglow,
she sat in her bower quite chagrined, though
a glad troubadour stood below.
‘Come in, sing a song, I am lonely,
my husband’s in some far-off land.’
‘Your beauty I’ll praise, Ma’am, if only
you’ll give me your heart and your hand.’
She wrung her fair hands, did the countess.
‘My husband is absent, my friend.
His battles in far lands are countless
so there he may well meet his end.
Come in, sing a song, I am lonesome,
my misery’s almost a sin.’
‘You shan’t, Ma’am, remain on your ownsome,’
he answered at once and climbed in.
He plucked at his lute and entreated:
‘Ah, give me your heart and your hand.’
And she round her gown, finely pleated,
was wearing a pink silken band.
She gave it him when she’d unwound it
to place on his lute as a sign,
– when out in the hall steps resounded
and there stood the count, quite malign.
The count shook his sword evil-looking
and let out a laugh mighty queer
and said: ‘Well, my lovely, what’s cooking
– my gracious one, what have we here?
– now who in the hell’s this musician,
– is all of this quite above board?’
And the troubadour with a mission
he pricked with his long, bloody sword.
The countess, who’d just done some swooning,
said: ‘He’s just a fool, quite bizarre,
who wanted to have for his crooning
a band to adorn his guitar.’
‘That all dammit sounds so suspicious,’
the count sized them up with a frown.
‘Oh Richard,’ she said, ‘how delicious,
delicious you’re back safe and sound!’
‘Forgive me, dear, I’m so hard-hearted,’
the count said and stroked her cheek twice.
The troubadour quickly departed
and strung himself up in a trice.
As if now the angels conveyed him
to another, rarified land,
the troubadour hung there still swaying
on the lady’s pink silken band.
To hear Fred Åkerström sing this, go to here
No comments:
Post a Comment