Det knaggliga. Det småttiga.
Det av rena toner och klara tårar evigt oförlösta.
Själens småsår, alltid på samma ställen,
upprivna, alltid på nytt, av samma smutsiga naglar.
Knappast blödande. Bara kliande.
Blod är skönt och farligt. Klåda är bara löjlig,
löjlig och ful ... Och ingen kärlek hjälper —
bara smärtan kan, i en stund av bittraste frihet,
plötsligt rista ett rakt rött streck över alltsammans,
blödande ymnigt och rent.
The craggy. The piffling.
The eternally unresolved by pure tones and clear tears.
The soul’s small wounds, always in the same places,
scratched open, time after time, by the same dirty nails.
Hardly bleeding. Merely itching.
Blood is lovely and dangerous. Itchiness simply pitiful,
pitiful and ugly… And no love helps –
only pain can, in a moment of the bitterest freedom,
suddenly slash a straight red streak through everything,
bloodily copious and pure.
No comments:
Post a Comment