Tiden
Tiden kallas jag
jag äter allt som lever
som musen knaprar ostkanten
knaprar jag min gom full med liv.
Jag finns längst ner i källarna
och högst upp i de nybyggda skyskraporna
jag äter allt från kött, metall och mögel.
Jag har sett skräcken i de ögon
som jag snabbt vill äta
men några i plågornas natt
har också bett mig komma.
Jag härskar över allt som lever
men jag är själv en fånge
det är som vore jag född av något
jag inte känner och som är utanför min krets.
Jag darrar inför det som inte rör sig
det som inte äger kropp och skugga
och som en gång ska ta mig åter
till de ofödda.
Time
Time is what I’m called
I eat all living things
like the mouse nibbles the rim of cheese
I nibble my palate full of life.
I’m found deepest down in cellars
and highest up in new-built skyscrapers
I eat everything of flesh, metal and mould.
I have seen the fear in the eyes
that I rapidly wish to eat
though some people in their night of torment
have also begged me to come.
I rule over all that is alive
but am myself a captive
it is as if I was born of something
I do not know and that lies outside my sphere.
I shudder at that which does not move
that which does not own a body or shadow
and which at some point will take me back
to those that are unborn.
No comments:
Post a Comment