Det finns en tankfullhet som, då den avbryts,
gärna löser sig i ett leende,
villigt, utan att söka fasthålla
nyfunna trådar, glimtar, vinkande klarheter.
Jag vill kalla den sommarens tankfullhet,
eller mognadens, eller fredens. Ty den kommer inte
förrän fred råder mellan våren och hösten,
mellan livet och dess förankring i döden,
en fred lik ett åkerfält i juli,
inte färdigt för skörd, men fullt av visshet.
I sådan visshet vågar du tryggt ge upp
ängsliga positioner, krampaktiga övertag:
nyfunna trådar, glimtar, vinkande klarheter.
Ty du vet: de kommer att återvända,
var i sin tid, som axens sköna ordning
i vindens blanka virvel genom fältet.
Blott inte på ditt bud.
There is a thoughtfulness which, when interrupted,
readily dissolves into a smile,
willingly, without attempting to retain
newly found threads, glimpses, waving clarities.
I will call it the thoughtfulness of summer,
or maturity, or peace. For it does not come
until peace reigns between spring and autumn,
between life and its anchorage in death,
a peace like a cornfield in July,
not ready for harvesting, but full of certainty.
In such a certainty you safely dare abandon
anxious positions, spasmodic advantages:
newly found threads, glimpses, waving clarities.
For you know: they surely will return,
each in due time, like the ears’ lovely order
in the wind’s swirling shimmer through the field.
Though not at your bidding.
No comments:
Post a Comment