Först som död blir du vuxen havet.
Havet är hemmet, men icke för de levande.
Sista andetaget, det oavslutade,
skall ljudlöst förena sig med hävningen därute,
den jämna, beständiga, av vindarna ostörda.
Havet är hemmet, men icke för de levande.
Havet vet intet om törstande munnar,
sömntunga lemmar, vägars damm.
Havet är hemmet, men icke för de levande,
skugglöst och salt och icke till att uthärda.
Än är du levande, törstande, flämtande –
ty dig till regnet, källan och träden!
Källan är vandrare, hon som du.
Böj dig mot källan, böj dig ödmjuk och drick!
Först som död blir du vuxen havet.
Only when dead can you equal the sea.
The sea is home, but not for the living.
Your last breath, unfinished,
will soundlessly unite with the heaving out there,
even, constant, unstirred by the winds.
The sea is home, but not for the living.
The sea knows nothing of thirsting mouths,
of sleep-logged limbs, the dust of roads.
The sea is home, but not for the living,
shadowless and salt and unendurable.
As yet you’re alive, thirsting, panting –
have recourse to the rain, the spring and the trees!
The spring is a wanderer, as are you.
Bend down to the spring, bend humbly and drink!
The sea is home, but not for the living.
Only when dead can you equal the sea.
No comments:
Post a Comment