IRISK GUMMA
Jag kommer ihåg en gumma,
kanske i Donegal, kanske någon annanstans.
Vid första ögonkastet bestod hon
av en urgammal sotsvart schal.
Hon stod på kustbyns knaggliga torg
och tittade på sin sonson,
en femåring, smutsig och morsk,
som hade lärt sig en shanty
och framträdde för publik.
Eller hon var kanske inte hans farmor.
Ingenting antydde äganderätt.
Blicken var bländvacker av självförglömmelse.
Tidningstrasor stack fram ur skorna,
och sankt Patrick förbarme sig vilka tänder.
Hon makade på sig för turistflocken
och tiggde inte en penny,
troligen inte av någon princip
men av lycksalig liknöjdhet.
Vår inlärda sociala skuldkänsla
kröp in i ett hörn och la sig.
Så blev det den lille gaphalsen
som fick min framtagna shilling,
tvärtemot mina intentioner.
OLD IRISH CRONE
I recall an ancient old crone,
in Donegal maybe, perhaps some place else.
At first glance she only consisted
of an ancient, sooty black shawl.
In the seaside village’s uneven market square
she stood gazing at her grandson,
five years old, dirty and cocky,
who had taught himself a shanty
and was performing for the public.
Or maybe she wasn’t his grandma.
Nothing suggested right of ownership.
Her gaze was exquisite from self-unawareness.
tatters of newspaper stuck out from her shoes
and may St. Patrick have mercy, what teeth.
She steered well clear of the crowd of tourists
and did not beg for a penny,
probably not out of principle
but of blissful sheer indifference.
Our acquired social feeling of guilt
crept into a corner and lay there.
So it turned out to be the young loudmouth
who got my taken-out shilling,
completely against my intention.
No comments:
Post a Comment