Bach, End of C minor fugue, Book I of 48. |
ORGELPUNKT
En människosjäl är en fuga
av trotsiga stämmor, som stiga
ur djupen, som locka och suga,
och mörkren, som drömma och tiga.
De trotsiga stämmorna jaga
i svindlande skräck genom stormen
och skria och snyfta och klaga –
men lyda den tvingande formen.
De trotsiga stämmorna strida –
men plötsligen enas de alla –
och falla och sjunka och glida –
och glida och sjunka och falla –
och glömma sin skräck och sin plåga
och samla sig villigt och tungt
i kärlekens drömmande, låga,
vibrerande orgelpunkt.
ORGAN POINT
A human soul’s a fugue that’s full
of voices’ mixed defiant stream
from hidden depths that tempt and pull
and darknesses that mutely dream.
Defiantly the voices hunt
in fear that giddies through the storm,
they scream and sob and wail and grunt –
obeying though constraints of form.
Defiantly the voices fight –
though suddenly unite their call –
and now they fall and sink and glide –
and now they glide and sink and fall –
forget their fear and anguished state
and eagerly and strongly join
to form love’s dreamy low-pitched, straight,
long-held vibrating organ point.
ORGAN POINT: noun In music, a single tone, usually the tonic or the dominant, held or sustained by one of the voice-parts while the other parts progress freely without reference to the sustained tone, except at the beginning and end of the passage.
No comments:
Post a Comment