Red Astrakhan |
När avskyn för överorden
blivit skygghet för orden
(de flesta är överord)
– då ska du tala mindre,
då ska du skratta mindre,
då ska du ofta le.
Du ska gå i septemberdagen,
med en astrakan i handen,
vägarna ner mot sjön
och stundom uppfatta något
av det som de gamla kallat
sfärernas harmoni.
Och denna musik ska låta
så som hösthavet blånar,
som astrakanen smakar
eller, kanhända, också
som Wolfgang den oerhördes
klarinettkvintett i A-dur.
When the hatred of oversize words
has turned into shyness of words
(most are oversize)
– then you shall talk less,
then you shall laugh less,
then you shall smile often.
You shall walk on a September day,
an Astrakhan in your hand,
down the paths to the shore
and now and then catch something
of what the ancients called
the harmony of the spheres.
And this music shall sound
like the way the autumn sea turns blue,
like the Astrakhan tastes
or, maybe also
like Wolfgang the incomparable’s
clarinet quintet in A major.
No comments:
Post a Comment